Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 19 : Uppbrottet

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

Värt att lägga märke till

 

Det mest anmärkningsvärda i detta kapitel är det stora inledande lånet från Alf Åbergs och Göte Göranssons karoliner från 1976, se sidan 394-395. På sidan 405 finns en mycket betecknande behandling av materialet, Karl XII påstås ha avböjt "utomordentliga" fredsvillkor. Dessa då att jämföra med vad man vid samma tid satt och resonerade runt i Kanslikollegium - stora ryska landavträdelser. På samma sida finns också en högst egenartad uppgift, kung Stanislaus påstås ha hävdat att svenskarna inte kunde ta vägen genom Polen för att nå Ryssland. Vilka alternativ fanns det när man startade i Sachsen? På sidan 407 förefaller det som den framstående kännaren av den karolinska epoken Sven Grauers (1891-1977) ofrivilligt får figurera som illa blesserad löjtnant. På sidan 394 och 396 nämns Carl Gustaf Hård, det är intressant att observera att han på förstnämnda sida enbart är överste och på sistnämnda riksråd och greve. Förklaringen är att den senare uppgiften kommer från taffeltäckaren Hultmans långt senare nedskrivna minnen. Så konstigt kan det bli när man skapar en bok genom att pussla ihop uppgifter från många olika håll utan att reflektera över dem.

 

Källorna

 

Här märks Alf Åbergs & Göte Göranssons Karoliner (1976), taffeltäckaren Johan Hultmans på 1730-talet nedtecknade Annotationer öfver Konung Carl XII:s hjeltebedrifter (1986), Frans G. Bengtssons klassiska Karl XII:s levnad (1935-36), vår gamle bekant Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien, del 21 och 22 (1856) samt troligtvis den av Gustaf Adlerfelts son utgivna Histoire Militaire de Charles XII (1740). Wentworths vittnesmål torde komma ur Hans Villius urkundsutgåva Karl XII (1960). Sannolikt är en del uppgifter hämtade från Grimbergs Svenska folkets underbara öden (1926) och ett och annat är helt klart från Ernst Carlsons Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset, del VIII (1910).

 

Genomgången

 

Sidan 394: Det hördes råmanden från de stora kreaturshjordar som 24.000 dragoner och nästan lika många fotknektar skulle sätta knivarna i.

"Dragon" ska inte uppfattas som synonymt med kavallerist, utan som ett beridet mellanting mellan infanterist och kavallerist. Man kan också notera att Brunner på sidan 396 skiljer kavallerister från dragoner.

De f.n. allmänt accepterade siffrorna över huvudarméns styrka vid årsskiftet 1707-08 anger att armén då bestod av 150 livdrabanter, 7 100 man kavalleri, 9 600 dragoner, 14 200 man infanteri, 300 artillerister, 150 enspännare och det 1 500 man starka vallackregementet. Sture M. Waller, som gjort de beräkningar som ligger till grund för siffrorna, anger att huvudarmén vid uppbrottet ur Sachsen var ca 26 000 man stark, se Karolinska förbundets årsbok 1957, s. 103.

Sidan 394-395: Utmarschen.  

Detta är, med något undantag, lånat från Åbergs och Göranssons Karoliner, den stora teckningen på sidorna 184 ff. Man ska då notera att teckningen förstås avser ett artilleriregemente.  

Åberg & Göransson (1976), s. 184 ff.

Brunner (2005), s. 394-395

I täten red en kapten och vägvisaren

Efter kaptenen med vägvisaren

sedan kom hantlangarna med spadar och skyfflar

kom hantlangarna,

och bryggmästaren

bryggmästaren

2/3 av timmermännen

timmermännen

2/3 av infanterivakten

infanterivakten

sjukvagnar och personal

följd av sjukvagnar och sjukpersonal

fänrik

varpå fänriken red

underofficer

följd av underofficerare

personal

 

regementsfältskär

regementsfältskären

fältskärsgesäll

 

gammal präst

prästen till häst

fältskärsvagn

fältskärsvagnen

kassavagn

kassavagnen och så vidare i en väldig, aldrig sinande ström

bokhållare och skrivare

bokhållare till häst, skrivare

artillerivakt

artillerivakt

väbel

väbel

profoss

profosser

arrestanter

arrestanter i en stor hop

vakt

följda av vakten framom

pukvagnen, vars pukor rördes hela tiden för att kön skulle veta var täten fanns

pukvagnen vars pukor rördes utan avbrott för att kön skulle höra var täten fanns,

översten red vid pukvagnen

därefter översten

adjutant

adjutanten

övervagnmästare

övervagnmästaren

kompaniunderofficer

stallstatsofficerarna

stallstatsunderofficer

kompaniunderofficerarna

officer

 

underofficer

 

2 st. 12-pundiga kanoner med personal och aktionshästar

och först efter en timma av förbimarscherande soldater följde kanonerna med personal och aktionshästar som var så många i antal att ännu en timma förflöt till

4 st. 6-pundiga kanoner med personal och aktionshästar

 

26 st. 3 pundiga stycken med personal och aktionshästar

 

major med 2 underofficerare som adjutanter

den förste majoren passerade med sina två adjutanter,

2 haubitser med personal och aktionshästar

därefter ändlöst långa rader av haubitser med personal

reservlavetter

reservlavetter

kulvagn som kranvagn

kulvagnar, kranvagnar

2 kulvagnar för 12-pundskulor och skrotsäckar

vagnar med skrotsäckar

kulvagn för 6-pundskulor och skrotsäckar

kulvagnar för 6-pundskulor

4 kulvagnar för 3-pundskulor

 

3 kulvagnar för 16-pundiga bomber

kulvagnar för 16-pundiga bomber

3 kulvagnar för handgranater

kulvagnar för handgranater,

6 kulvagnar för skanstyg och utredningspersedlar

för skanstyg

6 stora rustvagnar för skanstyg och utredningspersedlar

 

18 rustvagnar av större modell för bly, fyrstenar m.m.

och då detta passerat kom i en timme ytterligare alla rustvagnar för bly och fyrstenar

fältsmedja med smeder

fältsmedjan med 6 draghästar

rustvagn som hantverkarvagn

hantverkarvagnen

tygvaktare

tygvaktaren

tygskrivare

med sin skrivare

undervagnmästare

undervagnmästaren

hälften av hantverkarna

nya hantverkare på kolonn med spadar och hackor

8 rustvagnar för tält

8 rustvagnar för fält (sic!)

6 kulvagnar för armén med ammunition för fotfolk och ryttare

kulvagnar med ammunition för fotfolk och ryttare

16 rustvagnar för krut, lunta, bly och fyrstenar

och därefter kom nya rustvagnar som var fler till antalet och rymde krut, luntor, bly, fyrstenar

rustvagnar för skanstyg

 

kulvagn

 

präst

varpå en präst red förbi

fältsmedja med smeder

och efter prästen kom en ny fältsmedja

hantverksvagn

 

2 vagnmästare

 

tygskrivare

 

hälften av hantverkarna

med hantverkare

pontoner med personal

och därpå stora pontoner vilka drogs förbi på vagn med dubbelhjul, många tungt vaggande pontonflak

resten av infanterivakten

följda av stora skaror infanterivakt

2 kolvagnar

en rad kulvagnar (sic!)

3 vagnar för tjära och tran

vagnar för tjära och tran

9 markententarvagnar

långa rader marketentarvagnar i noggrant bestämd ordning

12 stora rustvagnar för furage

varefter rustvagnarna för furage drogs förbi, många sådana

3 stora rustvagnar för materiel

som med rustvagnarna för materiel tog en halv timma att se passera och först därefter syntes det högre befälet ankomma;

överstelöjtnant och notarie

en överstelöjtnant med sin notarie till häst

stallunderofficer

 

kompaniunderofficer

 

trängen med officerare, underofficerare, kvinnor och barn

sedan trängen med officerare, underofficerare, kvinnor, en skara barn och när dessa rullat förbi

marketentare

 

kompanierna

marscherade kompanierna fram, alla tusende soldater som måste trampa mot Schlesien

personal

 

boskap

och slutligen boskapen en timme, mullrande, råmande

foderherrskapet

foderherrskapet, hästarna med vakt i tusenden

överstallmästare med skrivare för att se till om hästar dött under vägen m.m.

och allra sist överstallmästaren med skrivaren som med ett streck i sin bok markerade vad som dött under vägen.

Sidan 396: I kungens sällskap finns riksrådet greve Hård.

Som blev riksråd den 31 juli 1727 och greve den 14 juni 1731, alltså långt efter de här beskrivna händelserna. Återigen är det Hultmans sent nedskrivna minnen (Annotationer öfver Konung Carl XII:s hjeltebedrifter) som spökar (s.14). För Hård, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Man noterar att samme Hård på sidan 394 kallas "överste", en betydligt mer korrekt benämning.

Sidan 397: Kejsaren ger tillbaka över 300 kyrkor i Schlesien.  

Detta stämmer inte. Som redan Ernst Carlson nämner var antalet väsentligt mindre. Norbert Conrads anger i Die Durchführung der Altranstädter Konvention in Schlesien 1707-1709. - Köln, 1971 antalet till 125, efter listan i exekutionsrecessen från 1709.  Det som spökar är återigen Hultmans minnen (s. 14).

Sidan 398: Kungen beser en dubbel kyrka. 

Det är möjligt, men berättaren här är åter taffeltäckaren Johan Hultman, se dennes Annotationer öfver Konung Carl XII:s hjeltebedrifter (s. 14).

Sidan 398: Prins Christian tar avsked, kung Stanislaus och prins Constantin ankommer.

Brunner (2005), s. 398 Hultman, Johan, Annotationer öfver Konung Carl XII:s hjeltebedrifter. - Stockholm, 1986. - S. 15
"Prins Christian av Holstein tog gråtande avsked. "derest Prins Christian af Hollstein tog afsked från H. M.
Samma dag under marschen anslöt kung Stanislaus med prins Constantin till hovstaten." Samma dag ankom Kong Stanislaus och Prins Constantin till H. M..."

Sidan 398: Janischariska musikanter och överste Gordon.

Det är också Hultman, s. 15.

Sidan 398-399: Kungen ter sig som Messias. Religiös extas bland befolkningen.  

Den mer sansade Hilding Pleijel skriver så här: "Det var säkerligen också Karl XII:s kraftfulla inskridande till förmån för de schlesiska lutheranerna, som i hög grad bidrog till att han inom svärmiska kretsar icke blott på kontinenten utan även i Sverige och Finland kom att uppfattas som Messias själv." Nu har väl aldrig Karl XII anklagats för att tillhöra "svärmiska kretsar", så Brunners egenartade Karl XII-karikatyr blir bara än mer bisarr genom denna vinkling. För mer om Messias-tanken se Svenska kyrkans historia V, s. 184 och där anförd litteratur. Conrads nämner att konventionen inte tillkännagavs i Breslau förrän den 14 september 1707, d.v.s. enligt svenska stilen den 4 september och de första kyrkorna öppnades den 7. Den 4 gick kungen över Bober vid Bunzlau, den 5 kom han till Lüben och den 9 passerades gränsen till Polen nära Herrnstadt. Det var alltså endast några få dagar som man marscherade genom en trakt där folk sannolikt kände till det inträffade, men som till och med det kejserliga sändebudet Zinzendorff i en relation av den 12/22 september nämner entusiasmen finns det inte något skäl att betvivla det mottagande Karl XII fick. Se vidare även Conrads, s. 68 f.  Se också Grimberg, C., Svenska folkets underbara öden. D. IV. - Stockholm, 1926. - S. 625 och där citerade källor.

I övrigt är det mesta Fryxell - som vanligt.  Se särskilt del 21 (1856), s. 350-352. Kopians storvulna skrytsamhet ligger förstås i berättarformen. 

Brunner (2005), s. 399 f Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 350 f.
"Alltså simmade folket av hänryckning där jag nu drog fram. "Hela befolkningen samm i ett haf af hänryckning och tacksamhet.
Det ropade 'Messias är kommen'. Det störtade till marken i växande skaror tackande Herran och Herrans Gideon för den samvetsfrid jag bragt de. Man såg dem på vägar och gator i stora hopar omgifva svenskarnas tåg, och när Karl kom, befriaren, frälsaren, det nya lejonet från norden, då störtade skarorna till marken, tackande Herran och Herrans Gideon för den samvetsfrihet de erhållit.
Då jag nu såg hur stora massorna var som anlände för att deltaga i svenskarnas aftonböner befallde jag mina fältpredikanter att framföra bara sådana psalmer som var bekanta även bland tyskarna så att alla kunde sjunga med i den stora kören. Fältprästen ställde sig då i mitten med tropparna omkring sig i fyrkant. Herrens bön lästes. Liksom hela överbefälet böjde jag mina knän. Denna syn hänryckte landets befolkning som på länge inte kunnat utöva sin evangeliska gudstjänst. Folket började alltså deltaga, knäföll i allt större skaror på fältet begagnande sina gamla sånger, sjöng Om qvällarna samlade sig svenska tropparna som vanligt till aftonbön. Presten stod i midten och tropparna omkring i fyrkant, och när Herrans bön lästes, böjde de likasom konungen och hela öfverbefälet sina knän. Denna syn hänryckte landets befolkning, som älskat, men på så länge icke kunnat fritt utöfva evangelisk gudstjenst. De tillströmmade i stora skaror för att deltaga i svenskarnas aftonböner. Karl såg det och befallte sina fältpredikanter dervid begagna sådane psalmer, som varit bekanta och brukliga äfven bland tyskarna. Så fingo nu dessa höra de gamla välkända sångerna:
Upp min tunga att lovsjunga, Allena Gud i himmelrik samt Luthers Zebaoth-sång: Vår Gud är oss en väldig borg. Upp min tunga att lofsjunga, eller: Allena Gud i himmelrik, eller Luthers egen Zebaoth-sång: Vår Gud är oss en väldig borg.
 

Vår egen kraft ej hjälpa kan,
Vi voro snart förströdda;
Men med oss står den rätta man,
Vi stå av honom stödda."

Man kan lätt ana menigheternas känslor och hvart deras blickar med halft afguderi rigtades, när de sjöngo:

Vår egen kraft ej hjelpa kan,
Vi voro snart förströdda;
Men med oss står den rätta man,
Vi stå af honom stödda."

Som synes räcker det med en del omflyttningar i Brunners text för att åstadkomma en med Fryxells berättelse närmast identisk skildring.

Sidan 399: Barnen samlar sig till gudstjänster.

Detta torde vara Grimberg, se t.ex.

Brunner (2005), s. 399 Grimberg, Carl, Svenska folkets underbara öden. D. IV. - Stockholm, 1926. - S. 637
"Gemenligen sjöngs sju psalmer och lästes emellan var psalm en bön, en botpsalm och ett kapitel ur Bibeln. "De sjunga gemenligen sju psalmer och läsa emellan var psalm en bön, en botpsalm och ett kapitel utur bibeln.
Vid slutet sjöng de alla med uppsträckta händer till himmelen: Store Gud och Fader käre. Vid slutet sjunga de alle med uppräckta händer till himmelen: 'Store Gud och Fader käre, värdes etc'."

Grimberg citerar här "ett ögonvittne", men anger tyvärr inte dennes identitet. Ernst Carlson (se nedan) nämner i not 211 en tänkbar källa.

Sidan 400: Armén går in i Polen där ryssarna har härjat.

Brunner (2005), s. 400 Carlson, Ernst, Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset. D. VIII. - Stockholm, 1910. - S. 87
"I Polen hade tillståndet förvärrats. "Under den gångna tiden hade tillståndet där blifvit ännu bedröfligare än förr. Medan konung Stanislaus i sin ömkliga ställning af understödstagare hos Karl XII alltjämt uppehöll sig i närheten af dennes högkvarter,
Ryska härar hade översvämmat landet och farit fram vida värre än vi före dem." hade ryska härar öfversvämmat hans land och farit vida värre fram än de svenska före dem."

Sidan 400: Kungen räddas av drabanten Olof Segersköld. 

Denne hette då fortfarande Olof Boman. Adlad blev han 1711, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  

Sidan 401: Kungen upprättar sitt läger i Slupca. Den brittiske diplomaten Wentworth besöker orten, avsänder ett brev den 14 september vari han beskriver Karl XII.  

Här förundras man då förstås först över att Wentworth kan skicka ett brev från Slupca den 14 när Karl XII kommer dit först den 19. Eller är tanken att Wentworth reste i förväg och först där fann ett postkontor?

Börjar man sedan titta på denna välkända beskrivning så visar det sig att den alltså är daterad den 14 september 1707. Wentworth säger att han "häromdagen" dristade sig till att besöka Sachsen för att beskåda den svenske kungen. Frågan är då förstås först vilken kalender Wentworth använde, den gamla stilen som brukades i Storbritannien eller den nya stilen som användes i Preussen? Som han i ett brev daterat den 23 november kan berätta att det fötts en prins vid det preussiska hovet måste man anta att han använde den nya stilen, då prinsen Friedrich Ludwig föddes just den dagen.  

Wentworths brev skulle alltså enligt den svenska stilen vara daterat den 4 september, då Karl XII redan hade varit i marsch i nästan två veckor och befann sig i de västligaste delarna av Polen. Diplomaten måste alltså ha besökt högkvarteret i Altranstädt före den 22 augusti, då kungen bröt upp därifrån. Studerar man Wentworths rapporter till statssekreteraren Harley kan man konstatera att det finns brev från Berlin daterade den 27 juli/6 augusti, 3/13, 6/16, 17/27 augusti och 24 augusti/3 september 1707 (om man alltså utgår från den nya stilen och lägger till den svenska för tydlighets skull). Man kan av omgivande brev se att Wentworth normalt rapporterade en gång i veckan, varje lördag. Här finns det då en lucka, brevet av den 6/16 ligger för tidigt och borde egentligen ha varit daterat den 10. Möjligen är det alltså så att Wentworth faktiskt besökte Altranstädt någon gång mellan den 6 och 17 augusti 1707 och förslagsvis då runt den 10? Grauers tvivlade på sin tid på det här vittnesmålet och en mystifikation är att Hatton menar att det måste ha ägt rum vintertid. Varifrån kommer då datumet? Beskrivningen finns f.ö. i British Library, Add. 358 85.  

Hur som haver, i Slupce var Wentworth inte den 14 september 1707. Då var han i Berlin. Se vidare National Archives katalog: http://www.catalogue.nationalarchives.gov.uk/Default.asp 

I introduktionen till vittnesmålet, publicerat i Karl XII,  nämner Villius att Wentworth ska ha besökt Karl XII redan 1704. En snarlik uppgift finns i Dictionary of National Biography där det sägs att detta ska ha varit på tapeten i september 1704 och att Raby i juli samma år ska ha besökt hemlandet. Ser man på Wentworths depescher till statssekreteraren Harley tycks båda delarna vara felaktiga, där finns det finns ingen som helst antydning om detta.  

Brunners kungliga brevspionage är också i det här fallet rent nonsens, brevet avsändes inte från Slupce utan från Berlin. Motiveringen till Wentworths närvaro, att denne å sin regerings vägnar skulle ha bett Karl XII att dra tillbaka sina trupper hör naturligtvis hemma i samma kategori. Den uppgiften rör det förmenta besöket 1704, vilket av allt att döma ju inte ens ägde rum.  

Sidan 402: Wentworth blir utslängd.  

Se ovan. 

Sidan 403-404: Patkul avrättas. Hjelm läser upp domen. 

Den lästes upp av styrkans befälhavare, kaptenen Hans Henrik von Waldau. För detta, se Erdmann, Y., Der livländische Staatsmann Johann Reinhold von Patkul, s. 287. Man kan notera att Ernst Carlson, annars ingen vän av Karl XII, har att säga i saken. Han konstaterar först att straffet förvisso kan tyckas vara rått, men enligt dåtidens rättsuppfattning var det ett helt normalt sätt att straffa en person som betraktades som landsförrädare. Karl XII handlade i det här fallet "såsom en son af sin tid", skriver Carlson. Josias Cederhielm berör avrättningen i ett av sina brev till brodern Germund (Karolinska krigares dagböcker VI, s. 27 f.). Cederhielm talar där om Patkuls "wählförtiente straff".

Sidan 405: Tsaren erbjuder utomordentliga fredsvillkor, Piper försöker övertala Karl XII, alla kommer att dyrka honom som hjälte om han sluter fred nu.

Detta är i grunden Fryxell. Dennes källa är franska diplomatbrev, kanske inte den bästa utgångspunkten när det gäller att fastslå vad som diskuterades mellan Karl XII och hans närmaste rådgivare. Det hela torde också vara helt felaktigt. Ser man t.ex. på den analys som Sven Olsson gjorde av Olof Hermelins och övriga kanslitjänstemäns åsikter i sin avhandling om Hermelin (s. 499 ff.) pekar det snarast mot att man inte ifrågasatte fälttåget mot tsaren, utan bara hur det skulle genomföras. I kansliet synes man ha velat ha en mer försiktig uppläggning, i ett första skede närmast syftande mot Pskov och de delar av de baltiska provinserna som hölls av ryssarna. Man verkar också ha fäst en större vikt vid pacificeringen av Polen och aktivt polskt militärt bistånd. Det hela liknar alltså den plan Gyllenkrook säger sig ha förordat.  

Givetvis var i det läge som rådde hösten 1707 det knappast någon ansvarig svensk ämbetsman eller militär som på allvar förespråkade att man skulle köpa fred av tsaren genom att ge denne ett stycke land vid Östersjön. Efter freden i Altranstädt stod Karl XII på toppen av sin makt, med större militära resurser än vad han någon gång tidigare hade förfogat över. Tsarens nervositet inför det uppkomna läget var tydlig, hans fredstrevare ska naturligtvis inte uppfattas som storsinthet utifrån ett överlägset läge. Ett fredsavtal som innebar status quo eller rentav ryska landavträdelser var däremot säkerligen omöjligt för tsar Peter, ett sådant resultat skulle ju ha inneburit att de gångna årens arbete helt gick till spillo, inklusive det uppväxande S:t Petersburg. Karl XII kunde å sin sida lika självklart inte bryta med 150 år av svensk historia och börja nedmontera stormaktsväldet. Att ge ryssarna en hamn vid Östersjön där de kunde bygga upp en Östersjöflotta skulle dessutom helt ändra maktbalansen till havs. Tsarens villkor var alltså helt oantagbara för Karl XII. Man kan i sammanhanget notera hur det resonerades i Kanslikollegium. Samuel Barck berättar i ett brev till Olof Hermelin av den 13 november 1707 att kollegium funderat en smula runt Pskov, "Somerska gebitet", Novgorod och hela området upp till Arkhangelsk. Det senare kan tyckas något hårt, menar Barck, men det kan "icke skada", se Carlson, E., Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset, del VIII, s. 112. Med "Somerska gebietet" avses sannolikt ett område öster om norra delen av Peipus.

Tsaren gjorde onekligen vissa fredstrevare inför Karl XII:s väntade anmarsch, men han var aldrig beredd att lämna ifrån sig området runt S:t Petersburg, se Wittram, R., Peter I. Bd I. - Göttingen, 1964. - S. 282. Så långt är det alltså rätt, men givetvis var sådana villkor oantagliga för Karl XII. Det är också svårt att förstå varför Karl XII skulle ha blivit hyllad som hjälte i fall han hade avstått delar av Ingermanland, Gustav II Adolfs erövring.

Det Brunner här gör är att skriva historia med facit i hand. Han ser hur starkt Ryssland blev under 17-, 18- och 1900-talen och jämför sedan med Sverige. Karl XII (och tsar Peter) hade inte det perspektivet.  

Sidan 405: Kung Stanislaus menar att svenskarna inte kan ta vägen genom Polen till Ryssland.  

Eftersom den svenska armén startade i Sachsen kan man förstås undra vilket alternativet skulle vara.  

Det hela är Fryxell (1856), del 22, s. 79 f. Förmodligen spökar återigen franska diplomatbrev.

Sidan 406: Stanislaus tycker att man kan avbryta kriget, ryssarna har gett sig av.  

Detta är hämtat ur Fryxell (1856), del 22, s. 79-80. Varifrån F. tagit sina uppgifter framgår inte, men gissningsvis från franska diplomatbrev. Lika oklart är förstås hur Stanislaus tänkte sig fortsättningen, ryssarna höll ju exempelvis vissa svenska besittningar som tsaren inte ville lämna ifrån sig. Är uppgiften alls äkta? 

Intressant är också att Brunner låter Karl XII tiga som svar på Stanislaus böner. Fryxells Karl XII är däremot ganska vältalig och invänder att Polen aldrig kommer att få lugn så länge tsaren sitter kvar, han som börjar krig utan giltig orsak. Om något i den förmenta dialogen är sant är väl rätt oklart, men det är typiskt att Brunner återger historien - men med uteslutande av det som inte passar hans tes.

Sidan 406: Oro i armén, flera av de främsta härförarna har tagit avsked. 

Av de som nämns skulle väl Nieroth och Stenbock räknas dit, fast den senare var likväl som härförare rätt oprövad. Sedan ska man då komma ihåg att det skickats hem generaler redan tidigare och att det också skett en naturlig avgång. Samtidigt befordrades andra yngre officerare, någon brist på krigserfarna befälhavare hade Karl XII knappast. 

Sidan 406-407: Furst Wisnowiecki bråkar, en turkisk beskickning anländer.  

Detta är Frans G. Bengtsson. Det turkiska sändebudet kallas i Tengbergs Från Poltava till Bender, s. 7, för Yerkökülü Mehmed efendi och brevet han medförde synes ha varit från seraskeren av Bender Yusuf pascha. 

Vi tittar på Brunner, Frans G. och den senares källa Jöran Nordberg:

Brunner (2005), s. 406 Bengtsson, Frans G., Karl XII:s levnad : från Altranstädt till Fredrikshall. - Stockholm, 1936. - S. 14 Nordberg, Jöran, Konung Carl XII:s historia. D. 1. - Stockholm, 1740. - S. 830
"Till gästabudet hade infunnit sig även min arge fiende, furst Wisniowiecki. "Sålunda infann sig vid denna tid såsom vänligt sinnad gäst i Karls kvarter ingen mindre än furst Wisniowiecki, Oginskis forna kollega i Lithauen och svenskarnas arge vederdeloman alltsedan inmarschen 1702.  
Efter att ha upplevt ryssarnas härjningar på nära håll i sina landsändar hade han vänt sig mot kosacker och annat och stod nu bakom mig. Efter det han på sista tiden på allvar fått se ryssarna på nära håll i sina landsändar, hade han förklarat sig för Stanislaus och var nu fylld av samma nit mot ryssarna som tidigare mot svenskarna samt hade redan hunnit glänsa i åtskilliga företag mot kosacker och andra.  
Jag tog också vänligt emot honom. Strax efter ankomsten till svenska högkvarteret, där Karl tog vänligt emot honom,  
Emellertid hamnade han i bråk med en släkting till kronfältherren Lubomirski. kom han emellertid i bråk med en landsman därstädes, en viss Lubomirski (någon av den framlidne kronfältherrens släktingar) "Elliest passerade i dessa dagar en oförmodelig duell emellan Printz Wiesnowicki, och Obosni Lubomirski. Man kan ei för wisso säja / hwad som war egenteliga orsaken, antingen ett gammalt groll / som de hade haft hwar til annan / eller jalousien öfwer Litthauernes förbenämda brafwa förhållande ;
De växlade vredgade ord, drog sablarna. och 'rätt som de litet växlat ord, fingo de sablarna ut, men rätt som de litet wäxlat ord, fingo de Sablarna ut /
Wisniowiecki gav den andre ett hugg över armen. varvid Wisniowiecki gav den andre ett snitt över högra armen, så han fällde sabeln med ett bedrövligt skrän.' då den förre gaf den andra en snitt öfwer högra armen / så at han fälde Sabeln utur handen / och gaf ett bedröfweligt skrän.
 


Bråket ägde rum inom den Kungliga Borgen varför båda sattes i arrest."


 

Eftersom detta uppträde ägt rum strax invid kungens kvarter, ''vilket räknades såsom inom Kong. Borg', sattes båda de förnäma bråkmakarna i arrest."

 

Man war genast sorgfällig at skaffa en Fältscher / som förband honom.

Men som detta war skedt ei långt ifrån Hans Maj:tz quarter, hwilket räknades såsom inom Kongl. Borg, blefwo de bägge tagne i förwar. "

Man noterar då först den påtagliga närheten mellan Frans G. Bengtssons ordval och Brunners och mellan Frans G. Bengtssons och Nordbergs. Skillnaden är dock att Frans G. Bengtsson med citationstecken markerar att han hämtat formuleringarna någon annanstans, medan Brunner inte på något sätt antyder att hans skildring bygger på Frans G. Bengtsson, snarare än på "urkällan" Nordberg (jämför ovan).

När det sedan gäller det sakliga innehållet så kan vi notera att Brunner missuppfattat "Kungliga Borgen". Det var ju inte så att bråket ägde rum på kungens slott i Stockholm, däremot likställde hovartiklarna från 1687 "värjdragande" där kungen vistades "på farkostar / tåg / resor eller diur-jagt" med dylika förseelser hemma i Sverige, på kungens slott. För detta, se den av Johan Schmedeman utgivna samlingen Kongl. stadgar, förordningar, bref och resolutioner, ifrån åhr 1528. in til 1701 angående justitiae och executions- ährender..., s. 1158.

När det sedan gäller Lubomirski så var han enligt Nordberg "obosni", d.v.s. krongeneralkvartermästare. Den befattning innehades av Jerzy Aleksander Lubomirski (ca 1669-1735), se Urzednicy centralni i nadworni Polski XIV-XVIII wieku, s. 94.

Sidan 407: Meijerfelts regemente driver i väg på ett isflak.  

Detta är hämtat ur Adlerfelts Histoire militaire... En skeptiker skulle möjligen fundera över hur stort detta flak måste ha varit, regementet räknade i fulltaligt skick över 1 500 man. Nordberg säger att några stycken kom i vattnet, vilket låter klart mer plausibelt.  

Sidan 407-408: Löjtnant Grauers får på nöten.  

Som Lewenhaupts Karl XII:s officerare inte nämner någon officer med detta namn kanske man kan våga gissningen att det är den kände historikern Sven Grauers som här har fått låna ut sitt namn. Jag tycker det är en smula otacksamt av Brunner att låta Grauers bli så illa tilltygad, utan Sven Grauers forskningar hade Brunner blivit tvungen att låta Karl XII äta hårt bröd och dricka enbart vatten rakt igenom hela boken.

Det Brunner här lånat är historien om Svante Horn, se http://web.telia.com/~u37000938/page94.html. Svante Horn har blivit (Sven?) Grauers.

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-09-10